Non Plus Ultra

En konungs bekännelse

säg mig något
som inte är sagt
ligg med något
som inte är platt

återuppliva något
som redan är dött
föd något
som inte är fött

se något
som inte är rött
och skjut något
som inte är dött

längta efter något
som inte är fött

men glöm något blött
och glöm inte att andas
och glöm inte hjärtat

betala betala
men stjäl och stjäl
och något har fötts
och något har dött

men slutsatsen är
med all säkerhet
att allt är detsamma

dött och fött
allt är detsamma

din tid är nu
även om den sedan länge
är över
och anledningen
är alltid densamma

den är verkligen
alltid densamma

allt går över
men inget går under
idag har jag klöver
imorgon är jag död
jag försöker vinna
över stora poeter
Edgar Allan Poet
och min kompis
Geniet
och kritikernas blödande kommentarer
ni skrämmer mig alla
så jag har stängt min dörr
och sitter nedsjunken vid skrivbordet
jag bygger ett vapen
ett svagt vapen
en skrattretande pistol
med pistol i ena handen
och en ros i den andra
har jag skrivit min text
som jag gömt i min byrålåda
jag kommer aldrig att visa den
för ögon
öron
eller tafsande hand
min enda framgång
är  min hemlighet
som ligger fängslad i band

mitt förakt det har tre kanter
tre kanter har mitt förakt
fyra visioner av maktlöshet

vad är bäst?
vem är bäst?
allt är sämst

livstriumf att inse det
innan allt är över
som vi känner

En dag som denna

som en dag som denna då jag sitter till häst och rider mot horisonten samtidigt som jag lyssnar på kaktusars musik, som en dag som denna då jag utlöser alla explosioner i hjärnan. som en dag som denna då jag har sökt igenom hela mig med den lilla penseln som söker efter tankar och ord, en dag som denna har jag målat mina tankar med ljus. som igår när jag sökte med svarta strålkastare i de upplysta gränderna efter mörker där vi kunde gömma våra tankar för oss själva. personen som tvivlar och inte tror på magi, inspiration eller själ, som inte tror att explosioner kan uppstå en dag som denna. som den som gömt sig för att han tror sig vara besegrad av ett system som äter människors ärliga känslor. som ett system i ett land där människors känslor ligger levande begravda i snötyngda ögon. en dag som denna ska jag fly från mig själv, jag ska fly från kvinnor, jag ska fly från män, som inte har vett eller ambition nog att inte vilja äga det som är fritt och vackert, som inte tänker med sina erogena zoner utan tänker med sina känslor och sin lyhördhet. men allting gör ont och inget gör så ont som individens frigörelse från det kollektiva tankesystemet, det finns inget som väcker så mycket hat som en människa som älskar sig själv och därmed blir älskad, all kärlek måste besegras och tämjas och vändas om.

inte kan vi fånga det som redan flytt, och inte kan vi fånga det som tänker fly, ty det har redan flytt och om vi kunde tillåta att allting flyr oss precis som vi flyr oss själva skulle vi (kanske, jag har aldrig varit där) äntligen vara fria.

är livet blott ett musikaliskt alfabet
ingen jävel som vet
blott den som smet
från violer och pioner
som pojken i staden
aldrig vidrört
med blick
musik han fick
blomljudens sjungande ört
lämnar pojken
på sängen
naken
bestört

i stadens bomblarm
av smink
och stövlar
är det alltid
ett fånigt
hjärta som skövlar
den lilla mannens penis

förtvivlade anleten
vars konturer
flyter ned i asfalten
gråter recensioner på trottoaren
förvridna självförtroenden
galna hundar ilar snabbt
till valfri katt
ingen bryr sig
vad som händer med den nästa
i alla fall ångest
till de allra flesta

oformulerade spöken
redan döda
tittar fram
ibland är livet
allför lätt
våld och sanning
gör allt komplett

men om nu rättvisan skall formuleras
i en annan värld
säg mig då
vem du håller kär
 
ge mig ett finger
och jag tar hela dig
det är det du vill
när du vinkar
i prinsessrosa handskar
gjorda av andras händer
med fingrar av ben
famlar i luften
sen knyter sig handen
slår hål på halva världen

Humorn

Det var en medioker afton. Jag och några vänner satt förstenade och väntade på att humorn skulle komma. Vi hade suttit i denna smet under många timmar och harvat i ungefär samma cirklar. Vi behövde något lustigt, en situation av något slag. Vi kämpade halvengagerat och nu hade vi gett upp. Klockan tickade, tiden gick men ingen brydde sig. Tiden var grå och brun vi kunde inte skymta något hopp. Vi hade glömt bort hopp, inte för att det var hopplöst, vi hade bara glömt hoppet ett tag. Vi hade varit här förut, vi hade suttit och låtit tiden nöta oss, liksom skrynkla till våra skinn bara pyttelite. Någon tänkte lite i smyg att man kanske skulle resa sig och gå någonstans eller göra något. Dans kom inte på tal, det var det inte frågan om. Vi väntade under djupa suckar, när skulle den vara här? Den hade aldrig gömt sig så här länge, hur länge skulle vi behöva mala i denna dystra dimma, vi visste ju att solen sken där bakom draperierna, men ingen humor i sikte. Så långt ögat kunde nå såg vi ingen humor inte ens vid horisonten som vi alla älskade. Vi plirade in i gröten som låg framför våra seniga lemmar, någon reste sig, nu kanske det skulle hända, nu skulle skrattet komma, den unika situation då insiktens portar öppnades. Men nej, tyvärr förblev de stängda. Vi tittade in i dörrarna, de saknade färg, på dörren hade någon målat en cirkel, vi behövde en spiral. Någon la sig på sidan i soffan, skulle vi somna snart?

Så satt vi i några år och väntade.

Jag satt fortfarande med mina vänner i samma soffa, det verkade faktiskt som att humorn hade övergett oss för gott. Nu var vi ute på jävligt hal is. Vårt skepp hade fryst fast. Det hade hänt förut men vi hade aldrig legat i samma soffa under flera år. Bara en vecka eller två. Någon, jag säger inte vem, hade snarkat ett år.

-GÄDDA!
Någon högg tag i mitt ben.
-“VA, vad gör du?!” utbrast jag.
-När jag ser en fisk, då hugger jag.
-Ha ha, vad menar du?
-Du är en gädda.
-Ha ha ha ha

jag öppnade mitt fönster
ty mot himlen violett
ville jag kasta
kaskadspyan blå
 
i min lilla kammare
hade jag gömt en rosa hammare
från den pretentiösa flickans hån
 
och eftermälet
det var
skrattet svart
 
daglig ambition
i självmordsförsök
går under

och dagen blir lång
 
minns ni när jag sprang efterbliven av sorg
över trottoarer, gator och torg?
 
för att hitta något som kunde släpa mig till nirvana
eller himlen

ansvarslös ort
låt det gå fort
öppna din jävla port
 
jag hade bara Dionysos och pegasen
klyschorna som gjorde mig sämre
de väntade på min busvissling
mina dumma barn
som fortfarande löd mig
jag föraktade drifterna
det var knappast svårt
jag hatade allt
 
jag vet nu
åtminstone har jag anat
att i dina mjuka händer
kan mina ögon vila
och hållas upp för världen
som vita kulor
lika rena
som den första satsen
eller sista sperman

Janko

Jag packade min väska för att fara till Bohemia.

Jag och Janko packade våra väskor och for till Bohemia.

Vi lyckades aldrig undvika klyschorna.

Därför blev vi sämre.

Jag och den eviga Juden.

Les Mots möter det allomfattande ordet i en rasande uppgörelse med språket

Jag är det lilla begreppet som bor i det allomfattande begreppet och det begreppet är Gud. Jag skriver Gud med min penna och jag lallar fram Gud med min tungspets. Jag har Gud på tungan. Det är bara ett ord. Så säger jag: “jag tror inte på ordet. Jag tror inte på Gud. “Men vad är Gud?” Det är det allomfattande ordet i vilket allting annat innesluts. “Men det finns inget större ord?” Jo, ordet allt är lika stort, men allt innehåller inga sanningar eller moraliska principer. “Men gud finns inte?” Nej, Gud finns inte, men ordet finns. Mödomshinnan fanns inte heller men jag vet fortfarande vad det betyder. Samma sak gäller Gud, så länge vi minns vad det betyder, så länge finns ordet. Gud är död när vi glömt ordets innebörd men just detta ord tycks leva vidare, även de som inte tror, vet vad Gud är, de säger alltså: “jag tror inte på ordet, jag underkänner dess innebörd.” Så mina vänner, när ska vi döda ordet, när ska dess betydelse gå förlorad, när ska vi säga: “Tror på vad? Jag begriper inte vad du menar? Vad menar du med tro?”

Eller är det ett annat ord som tungspetsen inte låter oss forma? Kanske finns Gud oavsett människans språk, ja t o m oavsett människan, Gud är i så fall en slocknad stjärna vars ljus vi aldrig sett.

Ambivalensens världsmästare

I natt jag drömde något som jag aldrig drömt förut. Jag drömde att det hade gått 100 år och alla jag någonsin känt eller älskat var skelett. Alla byggnader stod kvar och glodde på varandra, de glodde uttryckslöst. Jag tänkte då att jag förmodligen var död. Nej förresten, att gud var död. Jag tittade ut genom mitt fönster och det var kolsvart. Tråkigt för ett djur. Jag? Ett djur? Ja, tydligen. Jag tänkte då som så många djur före mig: “om det inte finns någon gud, finns det ingen räddning. Då finns det bara lust men ingen moral. Då finns det bara smärtlindring och oundviklig död.” Jag log för mig själv och förfäktade tanken, även om det motvilligt skall erkännas att insikten fanns kvar. Sen knäppte jag på TV:n och hör och häpna; men framförallt tro det ej, ty där var alla lyckliga! “Är livet bara en lek?” tänkte jag. (Utan att få något svar) jag vill också leka, dansa, skämta och vara glad. Jag som var lekens mästare. Eller var jag det? Jag vill inte tro det.

Jag tittade ut genom mitt fönster igen men där var allting kolsvart och utanför gick en krökt gammal gubbe som snart skulle brinna i en ugn och vara bortglömd eller ligga under jorden och förmultna. “Nåja, död är klyschigt” tänkte jag och försökte le. “Ha ha ha ha, poetjävel!” Varför trodde jag att en neger skulle vilja ha mitt tråkiga och deprimerade liv? Det var helt enkelt befängt. Alltsammans var helt befängt. Så slog jag upp tidningen och där stod en människoapa med korslagda armar och förnumstig uppsyn och hon eller han eller hen sa att nu får det räcka. Med en gång. Stopp och belägg. Nej till allt, men framförallt till knark!

Varpå jag spydde ner min egen själ och kastade mig ner mot golvet och grät en störtflod över att jag aldrig skulle bli lika lycklig som människor som har en åsikt och jag var så avundsjuk på filurer som hade entydiga moraliska svar på ett sådant vis att man kunde tro att Gud fanns för dem men inte för mig. Och jag slet mitt hår och jag sa: “Stånga mig, knulla mig och upplys mig! Jag orkar inte längre befinna mig utanför er lyckliga värld, ta mig i era armar och fräls mig med tungkyssar och förklaringar, snälla jag orkar inte vara pretentiös längre, jag orkar inte sträva efter originalitet, hjärntvätta mig, jag vill vara lycklig, lajka mig, älska mig!” Jag var så trött på att inte ha någon tydlig moral, att vara en motvallstant, att inte kunna känna delaktighet, eller kunna hävda att min tyska identitet hade blivit kränkt (ty en tysk är i ärlighetens namn inte mycket att hänga i julgranen). Jag kände mycket starkt att jag inte tillhörde något och därför trodde kanske folk att jag var arrogant, lycklig och ironisk men jag var oftast bara förvirrad över att jag inte hade en tydlig kompassnål som sa hur jag skulle göra för att vara vacker och sval. Men nej, i mig var frihetens sjukdom obotlig och med frihet kom integritet och ensamhet och sen kom cancern…

Men låt oss säga att jag såg hur varje individ strävade efter sin personliga lycka, alla hade olika resor och olika perspektiv och kanske var jag för ensam för att se hur otroligt vackert det var att alla försökte fånga sina drömmar och hur viktigt det var att visa respekt för de val medmänniskan gjorde och inte hata och förakta men hur svårt det var. Det var enormt svårt för antingen kommer de goda eller onda eller likgiltiga hata dig och du måste välja vilken sida du står på. Du som skrivit det här för att förstå dig själv, du måste ta dig ur protesten, nihilismen och bli en annan människa.

Smaka golvet

När klockan slog tolv

Föll jag ner på mitt golv

Med  kindens skelett

Mot trädets parkett

Låg jag som en platta

Likt en död gammal matta

Under mitt bord

Som inte ägde några ord

När jag vaknade

valde jag mellan

det snabba djupet

och det långsamma skrattet

halsen var avlång och vindlande torr

(min själ) mitt hjärta?

hade koagulerat i skräck

som ett obefruktat ägg

mitt kändiskåseri blev

destruktiv onani

i dröm nummer två är
de fria och ligger som faraoner under ängarna
de har slutat använda sin tid
och matar blommorna
med korslagda smyckestyngda anklar
med nycklar av guld hånler de åt att
mungipor inte går att tvätta bort med förmaningar
de stal drömmar av analfabeter och frimurarare

de kalkylerade sin egen död
i kalendrar, cirklar och ljus
gömmer de sig från människans vapen

nu är bara det hårda kvar
det hårda mjölet och den sega masken

de sjunker närmare punktens mitt
inte för att de någonsin har velat något annat
utan för att det är dags nu
för tanken att vila

innan de somnar ser de
den svultna ängens blommor breda ut sig
i avlägsna minnen
som fåfängans fjärilar

Drömmen om brunbjörnen

Jag drömde att jag trängde mig in i en främmande lägenhet. Till höger i en geografiskt förvriden verklighet fann jag att kändis A stod på knä och machoknullade kändis B. Kort därefter stod de bredvid mig. Kändis A luktade aggression, jag kunde känna erotisk sorg stiga från kändis B. När kändis A just skulle slå mig, vaknade jag i ett annat rum.

Jag var nu fången i ett stort kalt hus med vita väggar, furufärgade dörrar och stora genomskinliga glasfönster både i väggar och tak. Utanför såg jag den största brunbjörn jag någonsin sett. Frågan är om det inte var en grizzly. Jag minns att jag tänkte: ”oj vilken bjässe, nu är det dags att schappa!”

Han hade inte sett mig, ändå kändes det som att han jagade mig. Jag såg honom då och då när han klättrade på huset, ibland satt han uppflugen i ett träd, han var säkert 10 meter lång och han såg extremt aggressiv ut. Han var ett barn. Ett farligt barn. Jag började springa och låste flertalet dörrar efter mig. Jag snubblade och nu kunde jag höra att han började jaga mig. Han var utan tvekan efter mig. Jag klättrade till slut upp genom något som påminde om en containerlucka och när björnen med vilt gläfsande käftar nafsade efter mig, hoppade jag på luckan precis när hans hals var klämd mellan luckan och containern. Han skrek till. Jag hoppade ett flertal gånger samtidigt som jag skrek: “dö din jävel, dö!”, tills han slutligen blev knäpptyst och sjönk ner under locket. Jag fortsatte hoppa och jag undrade om han verkligen var död.

När jag vaknade snurrade snön utanför i eleganta piruetter och himlen var grå och allt annat vitt.

Jag är katolik

jag är katolik. jag skäms inte för det. jag lever. flyger. dansar. ror. dagen flyr mig. livet flyr mig. tiden susar förbi. tiden lägger oss i graven. den här guden kan alla tricks. lurar på oss - vid randen. tittar fram med sitt program, hojtar hallå i djungeln.

 idag vaknade jag av att pellefant steg in i mitt sovrum och fes. han hade städat hela min lägenhet. det var dock lite väl pedantiskt för min smak. kaffet puttrade på spisen och omeletten, den sjöd i pannan svart. jag kände oset från den smaskiga maten. jag glufsade i mig näringen som att jag var en somalier. näringsrik jag blev, tjock och fin, tokig muslim, linfrö kusin.

 balettdansös, jag tror jag frös, futtig fjärt, gör allting lätt, trotsig skrud, gör sonen sjuk, kommatering, legering, lavering, frasering, banalisering, kurering, kukring, kylskåp, galenskap, moderskap, ungdom, dödsdom, ålderdom, barndom, snurrfint, klurfint, dribbelfint, skottfint, fint, passfint, hoppfint, överstegsfint, bajsfint, pruttfint, superfint, ultrafint, tvåstegsfint, enbent fint, enbart fint, eller?

 vem har crack?

-Är du lycklig?

-Ja, djupt.

-Är du influerad?

-Ja, starkt.

-Kom du undan?

-Ja, lindrigt.

-Hatar du?

-Ja, intensivt.

-Gråter du?

-Ja, blod.

-Kommer du att ge upp?

-Nej, aldrig.